flickanpetersson

Ett sista, långsamt & smärtsamt farväl

Att säga farväl är bland det västa som finns, specillt när man vet att det verkligen är för sista gången. Det är med tårar i ögonen som jag skriver detta, det gör så jävla ont !

Det är verkligen min sista del av stället där jag spenderat så mycket tid sedan jag var liten.

Bonnaby, där jag sprang på gärdena redan som liten, där jag har så underbara minnen ifrån, dåliga som bra. Det spelar ingen roll ! Saknaden av detta ställe är enorm.

Det stället har gett mig så mycket och mestadels av alla underbara barndomsminnen jag har kommer därifrån. Nu återstår 7 kvigor av det jag varit med och skapat.

Bland de kvigorna finns en mycket speciellt individ, en som riktigt fastnat i mitt hjärta.

När beskedet om att hennes dagar är räknade så ångrar jag att jag inte varit mer hos dom än jag varit i sommar, men det har helt enkelt gjort för ont för att åka dit.

Ovissheten har varit stor om vart vi ska placera dom i vinter, så äntligen var det problemet löst, men.. Det finns alltid ett men i allting, jämt. Detta men skulle komma att bli om "Lill-Chefen". Kvigan jag skriver om. Det är ingen som kommer vilja ha henne som mjölkko, det enda folk attraheras av är köttet hon har på kroppen och hurpass bra hon kommer kunna fylla upp deras frys ! Fy fan va världen är hemsk. Min lilla älskade tuffing, minns de som igår när hon föddes. Hon var liten som ett rådjurskidd. När hon var 5 månader så var hon i samma box som nyfödda kalvar, och de växte ändå om henne. Hon är den sötaste och mest charmiga kalv jag träffat på, när hon var hungrig hördes det i hela lagården. Hon bräkte som ett litet lamm. Hon har alltid vart så social och go, klättra man in i hennes box var det knappt så man kom ur den. När man strödde i hennes box sprang hon alltid runt runt runt, så under magen på en av hennes kompisar om de stod i vägen. Detta är underbara minnen, de kommer aldrig någon kunna ta ifrån mig ! Fan, va jag kommer sakna henne !

Först Bonnaby, där jag var en del av allting som mest de 2 sista åren & nu, Lillchefen :'(

Folk kommer aldrig förstå, den smärta av den saknad jag ständigt bär på.