flickanpetersson

Alla vi klev upp den morgonen med världens klump i magen, givetvis av sorg.

För vi visste erat öde, vi visste var den dagen skulle föra med sig.

Utanför var det kyligt, daggens droppar böjde varenda grässtrå på gräsmattan och när man såg ut över hagen högg det till i mitt bröst. För jag visste ju att ni aldrig mer skulle få äta de där grässtråna med de stora daggdropparna på. Alla ni var så speciella på ert egna lilla sätt.

Och det är det jag saknar, vi kände verkligen er, utan och in. Vi märkte på er direkt om någonting var fel. Ni kunde vara såna irritationsobjekt, men innerst inne så var det kärlek rakt igenom. Allt vi gjorde, gjorde vi för er. Varenda muskel som sträcktes och vartenda onda blåmärke var för er, för att ni skulle ha det bra. Det var därför det sved så förbannat att se er så glada den där morgonen när ni släpptes ur båsena, för vi visste ju, vi visste ju vad som komma skulle.

Men inte ni. Ni trodde att det var första morgonen den våren ni skulle få gå ut i hagen och smaka på gräset med de stora daggdropparna. Glömmer aldrig era glädjeskutt ut på gången. Om det bara hade regnat den dagen. Då kanske det hade vart lättare att leva med, då kanske era förväntningar inte hade vart så stora. Livets vägar är otänkbara, man kan aldrig veta vart livet leder en. Man ska aldrig hoppas på för mycket eller ens nåt. Besvikelsen kan såra mer än man tror.

En sak är säker, ni åkte den dagen. Och den dagen glömmer jag aldrig.

Smärta, ren och skär smärta raktigenom ! Men det finns så många andra minnen.

Dom kommer föralltid leva kvar i mitt huvud, som ett vackert bildspel <3 Saknar er och allt ni gav mig !