Ingen jävla rubrik..
Ofta.. när vi är deppiga.. så tänker man bara på just allt de där som gör oss deppiga! Man tänker sällan på det som är värdefullt i livet och heller inte det som gör livet värt att leva vidare.
Som skrivbordsunderlägg har jag världens finaste kille, min lillebror Erik. Han är tamejfan den bästa killen jag känner, min älskade guldklimp. Men så när jag tittar på honom får jag en sån sjuk jävla ångest (så kommer dom där jävla tårarna), över att det känns som att jag missunnat honom så mycke. Han är 7 år, stora killen men fortfarande sååå liten och skör. Men han har också känslor, tankar och funderingar. Han har aldrig sagt något eller undrat. Men han måste ju ha funderat över varför jag flyttade och nästan aldrig är hemma längre. Min älskade lilla guldklimp, min kärlek till dig är så stor. Önskar att jag kunde förklara för dig så du verkligen kunde förstå, ge dig en enkel inblick i det som kallas vuxenlivet.. Förklara för dig på ditt språk att min kärlek till dig kommer alltid vara lika stark oavsett vart i världen jag befinner mig. Men tack och lov så har du många år kvar till den tid då du kommer kallas vuxen. Önskar bara att jag kunde bidra mycket mer till den tiden som ska vara den bästa och mest minnesvärda tid i ditt liv.
Önskar bara att någon kunde hjälpa mig att reda ut det som grötar runt i min skalle, va väääldigt längesen jag kände mig så här liten och klen!
Halloween gör inte saken bättre och 18 November närmar sig, finns 2 ställen jag skulle velat besökt idag, mormor och Thyras (gamlamormor) gravar. Tänt ljus och fått sitta där en stund, och sakna!
Jag är verkligen världsmästare på att trycka ner mig själv, så långt ner det bara går!
